Men Maria!!

Jag hatar de orden, de triggar rädsla inom mig. Att jag gör något fel, inte passar in. Jag blir osäker och känner mig missförstådd.

Idag var jag på första mötet med den psykolog som kommer göra en neuropsykiatrisk utredning för att se om jag, precis som min äldsta son, har ADHD. Eller något annat, eller något mer.

Jag var alldeles svettig av nervositet innan hon kom och mötte mig. När hon kom hade hon ett allvarligt ansikte och jag kände rädslan krypa längs med ryggraden. Det började kittla i benen och brinna i huvudet.

När frågorna väl började komma var hon vänlig och försiktig, väldigt hänsynsfull. Kanske tom med för försiktig, kommer det räcka för att ge mig ett svar?

Men det var extremt jobbigt att minnas. De oklara bilderna av min kusins man som bad mig sitta i hans knä när jag var 7 år, bad mig gifta mig med honom. De otydliga antastanden som fortsatte många år till utan att någon såg, någon hjälpte mig förstå att det inte var mitt fel. Att det inte var ok att han gjorde så mot mig.

Den enorma känslan av ensamhet under barndomen, hur det kändes som ingen ville ha mig.

Alla år av depressioner och självmordstankar, som gjorde mig väldigt destruktiv. För att ingen såg mig, hjälpte mig. Som fick mig att försöka fly med hjälp av alkohol. Och en relation som jag trodde var min räddning men som höll mig fast i all min smärta. Och ensamhet.

Läraren som straffade mig genom att ge mig riktigt dåliga betyg. Som var på mig hela tiden, allt jag gjorde var fel. Som fick mig att försöka försvara mig genom att bli elak och dryg. För jag visste inte vad annars jag skulle göra så jag svarade med samma mynt som henne. Och alla andra lärare som bad mig skärpa till mig, skällde ut för mig att jag pratade för mycket. Rörde mig för mycket. Alla ”Men Maria!!” som en ordlös dom att jag gjorde fel, var fel. Borde göra annorlunda men jag visste inte vad som förväntades. I min värld så ansträngde jag mig väldigt mycket att göra och vara rätt, vara omtyckt.

Min enorma osäkerhet med nya människor. Jag hatar att prata i telefon, kan jag inte se ansiktsuttryck kan jag inte föra ett samtal. Skojar personen eller menar hen allvar? Sarkasm fattar jag inte, det går rakt in i hjärtat som en kniv.

Vad mycket vikt jag fått bära på mina axlar genom mitt liv. Det är så många detaljer jag utelämnar här som gjort mig trött, nedstämd och förvirrad.

Idag mår jag bra, mitt liv är bra. Jag har kontroll över min vardag, min tid och vilka jag lägger energi på.

Men såna här minnen finns kvar och gör ont i själen. Jag behöver läka från dem, och det tror jag utredningen kan göra. Det och att jag vill veta för att kunna vara ett stöd för min son genom hans uppväxt. Jag har erfarenhet nog att vara det utan diagnos men då behöver han inte känna sig ensam.

Det här kommer upp nu för att jag är redo att bearbeta och släppa taget om smärtan. All den sorg den gett mig.

Jag är redo att göra det jag behöver för att leva det liv jag drömmer om. Utan att vara fast i bojorna från mitt förflutna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *