Ge inte upp, du är värd mer!!

Att gråta. Om varför det är så befriande och skönt efteråt? Och en klar uppmaning till dig att GE ALDRIG UPP!! DU ÄR VÄRD ATT LEVA DITT LIV SOM DU DRÖMMER OM?

Så jag jobbade hemma idag. Kände mig omotiverad och låg, det liksom kröp i kroppen. En röst viskade inom mig ”sätt dig ner och skriv” men jag försökte hålla mig upptagen med annat. Rädd för vad som skulle komma ut antar jag.

Men sen satte jag mig ner och valde att möta alla jobbiga tankar och känslor. Titta på dem, bearbeta dem. Och släppa dem. Gråta av sorg och glädje. Och dela detta till er, till dig som kämpar med en inre konflikt och en känsla av ”varför mår jag så här dåligt, varför gör jag inget åt det” eller ”jag känner mig så handlingsförlamad, rädd och/eller värdelös”;

Jag har alltid stått på mig. ALLTID. Du är envis som en åsna sa mina föräldrar. Jepp, jag vet vad jag vill och jag ger mig inte förrän jag får det.

Men de senaste tre åren har min självkänsla blivit sämre och sämre. När jag borde vara på topp i livet. Med en underbar man och två små friska och fina små söner, ett radhus med skogen som granne och jobbar med mitt drömjobb. Och ändå så har det skavt de senaste tre åren. Sen jag blev utmattad.

Jag har läkt och gått vidare, behandlat mig själv bättre och mått väldigt bra i långa perioder. Men ändå har det skavt.

Och så satte jag mig ner och skrev. Oh herregud det som kom ut. Jättejobbigt och helt underbart. Gjorde mig arg, ledsen och sorgsen men samtidigt befriade det mig, gjorde mig starkare och mer målmedveten.

För lite mer än fem år sedan föddes min första son. Jag hade då jobbat heltid på ett jobb som kändes rätt så blaha i fem år, men det gav mig lön på kontot varje månad. Jag gick dit för att det var det som förväntades av mig. När min son föddes började jag ifrågasätta samhällets normer. Är heltid och 8-17 enda sättet att jobba, och hur i h-e skulle jag få ihop det med familjelivet?? Jag tittade på min son och bestämde mig för att ”du ska inte växa upp på dagis, jag vill spendera så mycket tid med dig som möjligt”

Jag startade företag. Drev det vid sidan av deltidsjobb, ifrågasatte tider som inte passade mig och min dröm om att mitt barn endast skulle gå på dagis 9-15 som mest. Fick en hel del skit för det av kollegor och chefer. Bet ihop och stod på mig.

Fast forward till min andra son är född och är 10 månader. Jag ska lämna föräldraledigheten och börja jobba på ett deltidsjobb vid sidan av mitt företag. Jag har bestämt stått på mig hur jag vill jobba, kompromissat på ett par punkter men överlag varit bestämd i hur jag vill jobba. För att stödja min dröm om att kunna säga godnatt till mina barn varje kväll, ha friheten att ta långhelger med familjen.

De började bryta ner mig direkt, det var inte uppskattat att ha egna åsikter och drömmar. Jag var där för att göra som de förväntade sig. Jag hade på papper på att jag skulle jobba 60% men jag jobbade 100. De jagade mig kvällar och helger och var aldrig nöjda. Jag hade sovit 2-4 timmar i 10 månader, jag var redan nedbruten. Det tog 5 veckor innan jag gick in i väggen. PANG. Jag blev uppsagd några veckor senare.

Jobb nr 2, ett deltidsjobb ett halvår efter att jag kraschat. Kändes bra, jättebra till en början. Men sen började de inre konflikterna uppstå. Tider som inte passade mig och min dröm, och som gjorde att jag missade att både säga godmorgon och godnatt till mina barn flera dagar i veckan. De ville att jag skulle göra saker som anställd som jag kunde fakturera 10x mer i mitt företag. Jag sa nej. De hittade en ursäkt och sparkade mig precis innan jag skulle få fast tjänst.

Jobb nr 3. Vad jag trodde var drömarbetsplatsen.
Det kändes så de första 4 månaderna. Tills jag insåg att jag körde över mig själv och tackat ja till tider och uppgifter som mitt hjärta ville säga nej till. Jag gick ner i tid, och fick så mycket skit för det. Jag utstod den skiten i nästan ett år. Gick dit med ont i magen och trött, så trött. För jag gick emot mig själv. Jag trodde att ingen ville ha mig. Att jag skulle få sparken igen. Att det skulle bekräfta att jag var värdelös.

Det jag insåg idag, när jag satte mig ner för att reflektera över detta, tog mig tid och tillät mig känna ALLA känslor var detta. Det största ”felet” jag gjorde var att stå på mig. Att stå upp för min dröm och mina värderingar. Att det inte var jag som var dålig och svikare utan att det här var en subtil form av mobbing på arbetsplats. Eller så kan man kalla det feghet och en brist på konstruktiv kommunikation.

Det jag inser är att nu är jag på rätt plats äntligen. Att dessa tre jobb inte är ett misslyckande utan en lärdom. Eller snarare i mitt fall behövdes det TRE lärdomar för att jag skulle fatta.

?Att jag inte gjorde ett dåligt jobb, det var bara inte vad de förväntade sig och det de förväntade sig var i mina ögon orimligt.
?Att jag är en stark kvinna som vet vad jag vill och det uppskattas inte av personer som är rädda för såna människor.
?Att det är ok att vara mig själv fullt ut, och ha alla de drömmar jag har och ändå bli uppskattad.

Nu är jag 100% egen företagare, jag styr mina tider 100% som jag vill. Och jag jobbar på en arbetsplats där jag är VÄLDIGT uppskattad för den jag är och mina värderingar. På ett gym där ägarinnan uttryckt sin tacksamhet många gånger och på flera olika sätt hur TACKSAM hon är för att jag jobbar där.

Jag har möjlighet att ta en dag ledigt när jag önskar för att vara med en av eller båda mina söner. Jag kan hämta tidigt om jag önskar. Vi kan ta långhelg och följa med min man i arbetet på andra platser för att inte separera jobb och familjen. Jag har hittat hem. Att jag stått upp för mig själv trots att jag fått så många ”tecken” på att det inte skulle vara ok, så har jag stått upp för mig själv. Haft en tydlig bild av hur mitt drömliv ser ut och fortsatt att jobba för det trots alla hinder. Jag ger aldrig upp. Jag är inte riktigt ännu där jag vill vara, men att jag vet att jag kommer komma dit. För jag ger aldrig upp.

Och det vill jag inte att du ska heller. Du är värd exakt allt du vill och behöver för ditt drömliv, det du mår bra av. Jag vill förmedla att trots alla hinder på vägen så är du FORTFARANDE värd det!! Ge inte upp???

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *