De lär oss kommunikation

Det är stundtals väldigt påfrestande att vara småbarnsmamma till två små unga herrar. Men i det stora hela också väldigt lärorikt, och underbart.

Vår äldsta son är just nu i trotsåldern. Det är upp och ner, och tvära svängar. Ja det här vet ju ni som har eller haft barn i denna ålder. Men för er andra så är det känslomässig bergochdalbana. Från glad och hjälpsam till en vansinnig hög som ligger och sprattlar på golvet skrikandes. För att strumpan sattes på på fel sätt. Ofta helt, i mina ögon, orimliga anledningar till såna känsloutfall.

För nån vecka sedan var det väldigt tufft. Jag och min man slet våra hår och kände oss helt maktlösa. Då hittade jag denna artikel (klicka här).

Jag började tänka över det här med kommunikation. Hur många gånger det uppstår missförstånd mellan oss vuxna som gör oss ledsna, oroliga eller arga. Och därmed kan påverka vår hälsa negativt då det tar onödig energi att förstå vad den andra personen menade. Jag tror sällan att missförstånd blir utredda. Vi pratar runt det och skapar nya förhållningssätt till den personen. Vi missar att reda ut missförståndet.

Men med ett barn i trotsåldern så är det omöjligt. Han kräver förståelse och upprättelse NU. Jag kan inte ignorera det. Jag får lära mig se signaler och skapa förståelse för olika beteenden. Men framförallt prata med honom om vad som är fel, och hur vi kan göra annorlunda.

Nästa gång frågade jag honom om de strumpor jag tagit fram var ok. Nej de ville han inte ha. Ok, gå och hämta ett par själv. Får jag? Ja.

Han kommer tillbaka som en liten solstråle. Två olika strumpor. Men vad väl gör väl det, de fyller sin funktion. Han är nöjd, jag är nöjd och missförståndet är utrett. Strumpan sattes på ut och in, men jag log i smyg och var så stolt över honom. Och över mig som istället för att tjata och bli arg kom till en ny insikt om min son. Han kan själv själv, liten börjar bli stor.

Just nu är läget lugnare. Ansvaret ligger fortfarande hos oss som föräldrar att skapa en god kommunikation. Jag lyckas inte alla gånger, men oftast. Vår relation fördjupas och jag hoppas han kommer fortsätta kräva den kommunikationen även när han blir äldre.

Vad gör ni när era barn trotsar?

4 kommentarer

  1. Malin säger:

    Just nu är jag faktiskt helt rådvill. Men jag tror att det ligger rädslor och svartsjuka bakom en del av utbrotten här. Och högkänslig personlighet, vilket jag också har och det är inte alltid lätt, för ”missförstånd” uppstår lättare, eller snarare att vi bägge tar in för mycket och ser signaler som inte alla ser. Men vi pratar mycket. I de lugna stunderna. Svarar på frågor. Lyssnar på det aldrig sinande babblet. Skrattar och myser också. För att orka de totala sammanbrotten när mamman först försöker sätta gränser för att lära dottern att man faktiskt inte alltid kan få som man vill och behöver visa hänsyn. Men sedan, själv i tårar, får ge upp eftersom hon inte på något sätt når fram och känns som att hon blir torterad medelst skrik i högan sky rakt i öronen.

    • marialavestedtsegeblad säger:

      Oh jag känner igen mig i den rådvillheten. Sen är det väldigt tufft när man har en liten till som också behöver och kräver sin uppmärksamhet. Vad skönt att ni kan prata i de lugna stunderna!! Och kramas, en otroligt viktig ingrediens i vardagen för att skapa samhörighet och få ork <3 Kram!!

    • marialavestedtsegeblad säger:

      Ja det tycks gå i cykler det där (hjälp 😉 ) andas och välja sina strider känns som ett vinnande koncept 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *