Kategori: Stresshantering

Det du fokuserar på får du mer av

Det är kväll och jag känner verkligen ett sug efter att skriva, som ett bra beroende. Det har pockat, kallat på mig. Som någon eller något som ber mig att fortsätta skriva för jag har något viktigt inom mig att få ut, att säga.

Jag vill skriva om en upplevelse jag hade, själva upplevelsen är inte så viktig att jag ens behöver nämna den mer än att jag upplevt den förut. Känt alla känslor kopplat till den som oro, ångest, ilska, frustration och desperation. Tänkt alla tankar kring den som jag är värdelös, typiskt mig, nu har jag klantat till det IGEN.

Och att cirkeln upprepar sig kring mitt beteende kring denna upplevelse. Först får jag panik, blir jättestressad, vill att någon annan än mig ska lösa det. Vill inte ta ansvar, vill hitta att någon annan gjort fel. Mitt sympatiska nervsystem går på högvarv, jag försöker överleva attacken från det imaginära lejonet.

Men jag har också märkt att de senaste gångerna har jag lyckats korta av hela kaosdelen av denna upplevelse. Och gjorde så även denna gång. Det viktigaste i den processen var att avlägsna mig från upplevelsen eller snarare problemet som uppstått som underlag för denna upplevelse. Skifta fokus, välja tillit istället för ångest.

Johan kom med förslag om att gå en promenad i skogen, ta med te och kaffe och sätta oss och dricka och njuta av naturen och solen. Jag hörde mig själv svara innan jag tänkt efter ”JA och då kan jag ta ett bad också”. Det var nästan så jag ångrade mig när nästa tanke kom från min amygdala ”du måste ju löööööööösa problemet” men jag svarade att jag har gjort det jag kan nu. Det som händer nu kan jag inte påverka eller kontrollera.

Jag njöt och var 100% närvarande i stunden med Johan, badet och dricka te och titta ut över sjön. Mitt humör skiftade, jag var på ett fantastiskt bra humör. Hela dagen.

Och när jag kom var den avslutande delen av denna upplevelse att det hade löst sig, det var aldrig ens så farligt som jag i första stund tänkte och trodde. Lejonet var besegrat.

______________________________________________________________________________________________

Sensmoralen med detta inlägg är att det du fokuserar på får du mer av. Hade jag valt att stanna i problemet hade jag slitit mitt hår och rent ut sagt haft en skitdag. Nu valde jag att skapa distans till problemet, zooma ut för att få bättre perspektiv. Ha tillit till att det kommer lösa sig, även denna gång.

Och förvänta dig inte att du ska kunna kontrollera att dessa situationer inte uppstår, det kan ingen. Träna på att korta av den jobbiga delen av den och att skifta ditt perspektiv så snart som möjligt.

Du säger att du inte är stressad men…

Jag har sedan min utmattning för 3,5 år sedan haft äran att träffa och jobba med många kvinnor i min roll som personlig tränare och expert på stresshantering.

Detta inlägg är ett av många där jag bryter ner min föreläsning om stress och stresshantering i mindre bitar för dig att ta del av som behöver läsa detta. Jag har jobbat med träning och hälsa i 20 år, utbildat mig inom den branschen kontinuerligt de senaste 15 åren vid sidan av att jobba med min personliga utveckling. Jag har gjort mig till en expert på stresshantering med mina erfarenheter och nya kunskaper de senaste tre åren. Och jag kommer fortsätta utvecklas inom detta och dela med mig av mina livserfarenheter kopplat till detta.

En sak jag tyvärr uppmärksammat som en gemensam faktor hos många när jag ber dem själva att uppskatta på en skala mellan 1-10 hur stressade de är, där 1 är inget och 10 är väldigt mycket, är att väldigt många kvinnor underskattar hur stressade de är. Och därmed hur det påverkar deras liv negativt. Fastän de just berättat att de har ett eller flera barn, ett krävande jobb, väldigt mycket funderingar kring att äta och träna rätt, en tråkig dispyt med en kollega och har svårt att få ihop vardagen.

Det låter ofta som ”jag har inte tid att” ta hand om mig själv, äta bra, sova gott eller träna/röra på mig. Men låt mig få komma tillbaka till detta i ett senare inlägg.

Detta inlägg handlar om att stress inte alltid känns som att du är stressad, utan kan ta skepnad av många andra känslor.

Vi människor har ett stort register av känslor, och jag är ambassadör för att det är ok att känna ALLA känslor. Du behöver inte bara vara glad, positiv och handlingskraftig hela tiden för att bli accepterad.

Ovanstående känslor känner vi alla, sen om vi uppmärksammar, accepterar och låter oss vara i dem är en annan sak. Men när dessa känslor blir en övervägande del av din vardag och dina tankar. Då är du stressad. Inte om du känner dem då och då, det gör dig bara mänsklig. Det är helt naturligt, även lycka är en övergående känsla.

Jag minns fortfarande känslan av otillräcklighet, Rädsla och orkeslöshet. Inget jag gjorde blev som jag tänkt.

Jag minns så väl fortfarande speciellt känslan av att vara otillräcklig när jag var på väg in i utmattningen. Jag sprang överallt, fysiskt sprang för att känna att jag hann med. Att jag var tillräcklig. Nu i efterhand inser jag att jag inte var tillräcklig, inte för att jag var en dålig person, mamma, fru eller kollega eller något annat. Utan för att kraven utifrån och inifrån var för stora.

Jag var tvåbarnsmamma till en 10 månaders och en 2-åring när jag kraschade. Det var såååå mycket jag skulle hinna med, leverera på för att känna mig tillräcklig. Den bästa mamman och en stöttande fru. Men eftersom jag var så orkeslös, rädd och irriterad hela tiden så fick jag inte det resultatet jag ville. Jag skrek väldigt ofta åt både min man och mina barn.

Det gör ont att ens skriva det, men så var det. Många mammor gör så och skäms. Jag vill inte att du ska skämmas, jag vill att du ska veta att du inte är en dålig mamma. Jag vill inspirera dig att jobba med dig själv så du kan komma ur det djupa, svarta hålet av skam som ger dig en klump i magen. Det går att ändra på.

För bara någon vecka sedan pratade jag med min snart 6-åriga son om detta. Jag tittade på dokumentären på SVT Play som heter ”Sjukt Stressad” och han frågade mig varför. Jag berättade om när jag var sjuk. Han frågade hur det var när jag var sjuk. Jag sa att jag skrek ofta, och sov mycket. Jämt var trött och orkeslös. Han var tyst en stund, liksom funderande. Sen sa han helt enkelt, men nu skriker du ju aldrig på oss mamma. Låt hoppet leva inom dig med de orden, och låta det vara en symbol för det finns ännu möjlighet att bli den mamma och person du vill vara.

Det är aldrig för sent.

Uppgiven, handlingsförlamad och dåligt samvete var mina ständiga följeslagare när jag kraschat in i väggen. Jag blev så uppgiven för att jag inte orkade med allt jag tyckte jag orkat med tidigare. Som dock var som tidigare skrivet för höga krav på mig själv. För stora ambitioner. Låt oss skilja på att ha ambitioner (bra) men att ha för övermäktiga så att du känner dig liten, rädd och frustrerad nästan konstant är inte bra. Och beror nog snarare på låg självkänsla än det motsatta, men det är det som tycks vara status och obligatoriskt i vårt samhälle. Väldigt olyckligt.

Det varade en lång tid. Jag skulle säga att det egentligen bara är några månader sen jag insåg att jag orkar mer än jag gjort tidigare, men ändå på en väldigt lägre nivå än tidigare. Men nu är den mer realistisk än tidigare.

För bara några veckor sedan kom jag hem sent på kvällen efter en 11 timmars lång arbetsdag. Jag hade träffat ett gäng mammor och barn, tränat flera av mina underbara klienter, tränat ett styrketräningspass med tyngre vikter än på länge och gått långt över 10 000 steg. Men ändå var jag inte helt slut. Jag gick hem och la mig, sov 8 timmar och vaknade utsövd. Jag minns att jag vaknade med ett leende. Det var första gången jag insåg att jag inte längre är sjuk, att jag hittat verktyg för att hantera stress så det inte längre är en övervägande del av mitt av liv. Eller att det konstant känns som en demon som flåsar mig i nacken och sänker min livskvalitet.

Nu lägger jag in vila i förebyggande syfte hela tiden istället för att plåstra om en redan sårig situation där jag känner mig dålig för att jag inte orkar med. Jag orkar med för att mina krav på mig själv har minskat, jag tar en sak i taget. Och jag tillåter mig själv att känna och prata om ALLA känslor.

Detta är också första gången jag kan skriva om min utmattning utan att gråta. Även om gråta i mångt och mycket varit, och kommer att fortsätta, vara en del av min terapi för att komma till den plats i livet jag är nu så känns det skönt för det gör inte lika jäkla ont längre. Jag är inte uppfylld av skam och sorg längre för att det hände. Jag är tacksam, det gav mig det uppvaknande jag behövde för att släppa taget om en offerkofta som jag burit på hela livet.

All stress leder inte till utmattning men jag hoppas denna artikel kan ge dig det uppvaknande DU behöver. För att vända en negativ trend där stress förstör ditt liv, eller för att bli mer medveten om att du kan hantera stress för att öka din livskvalitet. Stress är precis som alla känslor en naturlig del av vårt liv. Du kommer inte kunna lära dig att aldrig bli stressad, men du kan lära dig att hantera stressen så du kan ta för dig av livet och leva det liv du önskar.