Kategori: Personlig utveckling

Teamwork

Jag träffade min man för lite mer än 7 år sedan. Det var så klyschigt kärlek vid första ögonkastet. Jag är fortfarande väldigt kär i honom eftersom livet tillsammans med honom alltid känts lätt, och roligt.

Det har varit tufft sen jag gick in i väggen, och för en tid sedan insåg vi att vi bara levde dag för dag för att få livet att gå ihop. På kvällarna sjönk vi ner utslagna i soffan utan ork att prata. Inte det liv jag vill leva! 

Vi har snackat ihop oss och insett att vi glömde bort det som gör oss till OSS; teamwork. Vi har pratat om skam och skuldkänslor för att vi båda burit på våra axlar att vi komplicerat livet för varandra. Att vi inte varit ödmjuka nog att sänka ribban när vi på kort tid blev tvåbarnsföräldrar. Och ännu en gång förstår jag varför jag sa ja till att spendera resten av mitt liv med denna man. 
Det gör mig ont att han ska tänka att han bar skuld i min utmattning när jag haft fullt upp att skuldbelägga mig för det misslyckande som jag sett på min utmattning. 

Kommunikation är så otroligt viktigt i alla relationer, då missförstånd ofta skapar onödig smärta.

Ständigt lärande 

Idag på tåget på väg till Göteborg fick jag möjlighet att tänka igenom vad som hänt med mig som personlig tränare sen jag påbörjade min vidareutbildning i augusti. För att bli professionell tränare, en brygga mellan sjukvård och friskvård. 

Caladrius (www.caladrius.se) som håller i utbildningen hjälper sina klienter att ge tillbaka det liv som smärtan tagit från dem. Så många idag lever med smärta.

Även många av mina klienter och det var en av anledningarna till att denna utbildning lockade.

Det jag inte hade väntat mig var vilken mindblowing effekt det skulle ha för mina klienter. Och för mig. Nu har det gått lite mer än 1,5 år sedan jag blev utmattad. 

Björn och Tobias (som är utbildningsansvariga för utbildningen) har med väldigt tydlig och ärlig dialog gett mig insikt i att jag varit naiv. Haft för bråttom.

Även om jag mår mycket bättre idag så blir jag mer och mer ödmjuk för att detta alltid kommer påverka mig. Jag kommer aldrig ha den stresstolerans jag hade tidigare. Oerhört jobbigt och frustrerande att inse, men samtidigt skönt och känner en lättnad. Då kan jag sluta slå på mig själv för de dagar som jag inte kan prestera som tidigare, innan utmattningen. Och också inse att det inte är en måttstock som jag ska utgå ifrån, eftersom den gjorde mig sjuk. 

Jag är en ny version av mig själv på gott och ont.

Har du några härliga planer för helgen? Har du tagit in tid för återhämtning i den planeringen?