Kategori: Okategoriserade

Att släppa taget och ha tillit till att det löser sig..

Snarare än att känna desperation och oro.

➡️➡️➡️ATT SLÄPPA TAGET OCH HA TILLIT TILL ATT DET LÖSER SIG.

Många av er som läser detta har svårt för det och flera av er kanske inte har insikt om det dock.

Jag tänkte därför ge er ett exempel från min vardag, för det är inte bara vid STORA utmaningar som du har svårt för det.

Jag ska vara själv med barnen idag, då min man ska iväg på konsert och middag. Det har varit en liten klump i magen, lite mer utmanande att parera alla syskonbråk utan mentalt stöd från annan vuxen.

Jag började oroa mig redan i måndags, började desperat tänka på aktiviteter för att hålla dem nöjda. Hamnade i ond cirkel att vi borde vara utomhus, det borde inte kosta något och ställa krav på mig själv hur jag som mamma skulle vara.

När jag insåg det valde jag att släppa taget. Mina barn ingår i mitt liv och syskonbråk i deras, det är inget jag kan undvika under en dag hur väl jag än planerar. Insåg också ju högre krav jag ställer på mig själv i min roll som mamma och ju mer jag planerade detta bara ökade risken att bli besviken.

När jag släppte taget så landade jag i tillit att det kommer lösa sig. Och blir det syskonbråk (eller ja NÄR) så kommer jag göra mitt bästa att lösa situationen, vilket ibland innebär att låta dem lösa det själva.

Och igår kom en inbjudan som gav mig energi och tro att det kommer bli en bra dag. Min äldsta sons bästis med familj bjöd in oss på fika och playdate.

Detta tänkte jag på under min promenad idag, ändå skönt att ladda batterierna med egentid och rörelse.

Är det något du behöver släppa taget om och ha tillit till att det löser sig, stort som smått?

Döm inte någon annan förrän du gått en mil i hens skor..

När du pekar ett finger åt någon annan, pekar fyra fingrar mot dig.

Det här är ett skämsinlägg för min del, men ett viktigt ämne att prata om för det påverkar oss VÄLDIGT MYCKET.

Jag lyssnade på en podd igår där frågeställningen var om jag skulle uppskatta mitt sällskap om jag var någon annan som mötte mig. Det fick mig att fundera.

Sen idag hade jag en upplevelse på leklandet med barnen. Trött eftersom jag bara sovit 5 timmar inatt. Tjoade på barnen som åkte däck nerför en rutschkana (den som vet den vet). Upptäcker en mamma bakom mig, efter ett tag upptäcker jag också att hon indirekt kritiserar mig för att jag lät mina barn åka vidare när hennes barn stod på tur. Innan jag hann be barnen lämna från sig däcken eller ge henne någon respons, har hon gått. 5m bort fortsätter hon indirekt beskylla mig för att inte kunna läsa och att mina barn är dåligt uppfostrade.

Vad fan, tänkte jag helt ärligt. Jäkla fegis som står där och gnäller. Är du så perfekt då??

Det här med att döma. Det är så läskigt lätt.

Hon bedömde mig för att vara en dålig mamma, fastän jag i själva verket var extremt trött och knappt närvarande mentalt just då. Jag bedömde henne vara en feg surkärring. Not my proudest moment.

Efter en stund såg jag henne igen. Hon hade tre barn mellan cirka 18 mån till runt 11-12 år. Hon var säkert också trött. Kanske hade en dålig dag. Jag förlät henne på en gång, och släppte taget om den negativa energi hon gett mig. Förlät mig själv för att jag lät barnen åka vidare för att de hade så kul för att det innebar att jag fick vila en stund.

Det innebär inte att det var ok det hon sa, men det var ett indirekt missförstånd som blev väldigt tokigt pga för snabba bedömningar. Hon hade kunnat bett mig snällt för att uppmärksamma att de stod på kö. Och jag hade kunnat följt leklandets regler.

Men kontentan av detta inlägg är VAR INTE FÖR SNABB ATT DÖMA. ”Döm inte någon förrän du gått en mil i deras skor”

Människor är inte perfekta, människor gör misstag.

Cirka 20 min innan hade jag skällt på min man också haha. Ikväll ska jag lägga mig tidigt och förhoppningsvis vara en person imorn som är mindre lätt att döma.

Vad är dina tankar om detta? Är du medveten om dina fördomar? Hur de skadar din energi? Hur skulle det istället kännas om du valde att tänka att det finns en bakomliggande orsak som inte har med dig att göra om du blir bedömd eller om du bedömer någon negativt för snabbt?

Men Maria!!

Jag hatar de orden, de triggar rädsla inom mig. Att jag gör något fel, inte passar in. Jag blir osäker och känner mig missförstådd.

Idag var jag på första mötet med den psykolog som kommer göra en neuropsykiatrisk utredning för att se om jag, precis som min äldsta son, har ADHD. Eller något annat, eller något mer.

Jag var alldeles svettig av nervositet innan hon kom och mötte mig. När hon kom hade hon ett allvarligt ansikte och jag kände rädslan krypa längs med ryggraden. Det började kittla i benen och brinna i huvudet.

När frågorna väl började komma var hon vänlig och försiktig, väldigt hänsynsfull. Kanske tom med för försiktig, kommer det räcka för att ge mig ett svar?

Men det var extremt jobbigt att minnas. De oklara bilderna av min kusins man som bad mig sitta i hans knä när jag var 7 år, bad mig gifta mig med honom. De otydliga antastanden som fortsatte många år till utan att någon såg, någon hjälpte mig förstå att det inte var mitt fel. Att det inte var ok att han gjorde så mot mig.

Den enorma känslan av ensamhet under barndomen, hur det kändes som ingen ville ha mig.

Alla år av depressioner och självmordstankar, som gjorde mig väldigt destruktiv. För att ingen såg mig, hjälpte mig. Som fick mig att försöka fly med hjälp av alkohol. Och en relation som jag trodde var min räddning men som höll mig fast i all min smärta. Och ensamhet.

Läraren som straffade mig genom att ge mig riktigt dåliga betyg. Som var på mig hela tiden, allt jag gjorde var fel. Som fick mig att försöka försvara mig genom att bli elak och dryg. För jag visste inte vad annars jag skulle göra så jag svarade med samma mynt som henne. Och alla andra lärare som bad mig skärpa till mig, skällde ut för mig att jag pratade för mycket. Rörde mig för mycket. Alla ”Men Maria!!” som en ordlös dom att jag gjorde fel, var fel. Borde göra annorlunda men jag visste inte vad som förväntades. I min värld så ansträngde jag mig väldigt mycket att göra och vara rätt, vara omtyckt.

Min enorma osäkerhet med nya människor. Jag hatar att prata i telefon, kan jag inte se ansiktsuttryck kan jag inte föra ett samtal. Skojar personen eller menar hen allvar? Sarkasm fattar jag inte, det går rakt in i hjärtat som en kniv.

Vad mycket vikt jag fått bära på mina axlar genom mitt liv. Det är så många detaljer jag utelämnar här som gjort mig trött, nedstämd och förvirrad.

Idag mår jag bra, mitt liv är bra. Jag har kontroll över min vardag, min tid och vilka jag lägger energi på.

Men såna här minnen finns kvar och gör ont i själen. Jag behöver läka från dem, och det tror jag utredningen kan göra. Det och att jag vill veta för att kunna vara ett stöd för min son genom hans uppväxt. Jag har erfarenhet nog att vara det utan diagnos men då behöver han inte känna sig ensam.

Det här kommer upp nu för att jag är redo att bearbeta och släppa taget om smärtan. All den sorg den gett mig.

Jag är redo att göra det jag behöver för att leva det liv jag drömmer om. Utan att vara fast i bojorna från mitt förflutna.

Ett nytt kapitel i mitt liv

Bildligen talat.

Så det här hände. Jag läste boken Hitta din sanna story av Katrin Sandberg, aka storycoachen, och gjorde reflektionsövningarna. Jag kände mig lugn, avslappnad och samtidigt förväntansfull.
Helt plötsligt får jag en idé. Jag har precis skrivit att jag längtar efter något särskilt spännande att se fram emot.
Jag reser mig och hämtar datorn. Utan att riktigt förstå hur har jag skrivit inledningen till en bok. Fingrarna bara dansar över tangenterna, och jag känner stort flow och glädje.
Vill du läsa vad jag skrev? Jag har delat det här nedan. Ge mig gärna feedback vad du kände efter att ha läst den första sidan.

Det är dags att vakna nu.

Den här boken handlar inte om att vakna upp tidigt på morgonen, utan att vakna upp och bli medveten om hur du lever ditt liv. Att du följer ditt hjärta och inte samhällets förväntningar och normer.

Boken är till dig som är mamma. Eller pappa också för den delen, men nu råkar det vara så att jag jobbat till 99 % med kvinnor under de 20 år jag jobbat med träning och hälsa och därför kändes det naturligt att döpa den så. Men du som mamma OCH pappa har stor nytta av att läsa denna. Och är ni föräldrar som gör detta tillsammans och diskuterar det ni reflekterar över det ni läser i boken så har ni enorm möjlighet att bli helt fantastiska förebilder för era barn. För de gör som bekant inte som ni säger, utan som ni gör.

Detta är en bok som riktar sig till dig som är intresserad av att göra en resa i personlig utveckling. För dig som känner att du står och stampar, känner dig frustrerad utan att riktigt veta varför eller vad du ska göra åt det. För dig som känner att livet borde handla om något mer än jobba, betala räkningar och stressa över hur du ska hinna med allt du vill men som aldrig tycks finnas energi, tid eller pengar heller för den delen över till. Och för dig som är less på att ha en massa höga krav på dig själv. Hur du borde se ut, vad du borde jobba med, vilka du borde umgås med toppat med alla måsten som diska, städa, klaga över hur du ser ut och hur du mår.

Jag skriver denna bok för att dela med mig av den resa jag gjort genom livet. Jag påbörjade min personliga utveckling för över 15 år sedan. Jag har läst massor av böcker, bloggar och artiklar i ämnet för att få veta mer, förstå mer och känna mig trygg i att implementera det jag kommit fram till i mitt liv. Det har varit en lång process som också innehållt en utmattning. Men idag är jag tacksam för alla ups and downs i mitt liv. Jag inser nu att de som varit och de som komma skall ingår i processen.

Jag mår skit vissa dagar, och andra dagar känns det som jag skulle kunna skutta uppför Mount Everest utan problem. Det är ok, det är också en del av processen. Förvänta dig inget, det är ingredienser som ingår i att vara människa.

Häng med så lär jag hitta dina vägar för att vakna upp och leva det liv DU drömmer om.

Alla kvinnor har eller har haft ätstörning i någon form

Dag 11 av 42. En rätt så oväntad upptäckt.

Det jag gör just nu är att skapa 20 min varje dag för reflektion, meditation, mindfulness i 6 veckor för att sänka min stress och läka från perioder i mitt liv med psykisk ohälsa. Vill du följa med på den resan, då inte alla dagar kommer bli till blogginlägg, så gör du det lättast genom att följa mig på Instagram @marialavestedtsegeblad.se

Jag tittade på I am Maris på Netflix. Om en tonåring som blir svårt sjuk i anorexi och läker från den sjukdomen med hjälp av yoga.

Jag pratade om detta med en klient för några veckor sedan. Att alla kvinnor har ngn form av ätstörning. Lägger förbud på vad som får ätas, misshandlar kroppen med hård träning trots att energin inte räcker till för att gå ner i vikt och skäller på sig själva när de äter något de vet är onyttigt och säger ”nu ska jag bara äta sallad”.

Det här är ju ett OERHÖRT stort ämne att täcka i ett inlägg så det är inte min avsikt.

Utan dela min insikt och kanske ge dig en tankeställare?

Efter mina graviditeter och utmattning har min kropp förändrats. Inte så konstigt, och absolut inget ovanligt. Utan helt i linje vad man kan förvänta sig. Jag har dock alltid sett mig som smal eller normalviktig. De senaste månaderna har min mage strulat, gjort ont och svullnat upp. Jag har fått frågan om jag är gravid. Suck.

Men det är min kropp som försöker säga något. Och jag förstod inte förrän jag såg den dokumentären.

Mitt omedvetna mål har alltid varit att komma i kläder jag kunde ha innan mina prinsar kom. Kläderna har funnits i garderoben som en morot har jag tänkt, men de har blivit ett hån.

Och när nu magen svällt upp känner jag mig för första gången obekväm i min kropp. Jag skäms för att jag som pt ser ut så. Rent medvetet är min åsikt att jag inte är min kropp och jag behöver inte vara deffad för att vara en bra PT. Men mitt undermedvetna är påverkade av reklam, sociala medier och att växa upp med kvinnor runt mig som påpekat om och om igen hur de ”borde” gå ner i vikt, bli smalare, snyggare. Som att det skulle vara vägen till lycka, att känna sig vacker och nöjd. Men så länge vi ignorerar att jobba med våra kritiska tankar så är inte det vägen.

Jag insåg också att jag behöver bli uppmärksam på hur magen reagerar på olika livsmedel då sjukvården tror att det är en intolerans.

Men också att jag förvägrat att äta mig mätt, vilket gjort mig trött och moloken.

Rent medvetet är jag stark i min åsikt om att det är för mycket fokus på kroppen för att definiera en kvinna så det var en smärre chock att inse vilka sanningar som lurade i det undermedvetna.

Jag rekommenderar dig att se dokumentären om du känner igen dig i detta. Komma ihåg att det finns inte bara ETT sätt att läka. Och att din skönhet sitter inte på utsidan, om dy förstår på INSIDAN att du redan är det så kommer du se något annat när du tittar i spegeln.

Idag åt jag en dekadent lunch som jag blev härligt mätt på medan jag skrev detta inlägg.

Pausgympa för en bättre hållning

Många kvinnor kan inte göra en armhävning på tå. Eller kanske en men inte så många fler.

Alternativet är ju att göra på knäna. Men det finns positiva fördelar då du jobbar med kroppen i högre utsträckning när du gör en armhävning på tårna än på knäna. Och det du tränar på blir du bra på.

Tricket är att få upp överkroppen. Ju högre upp du får upp överkroppen (tex lutad mot en vägg) desto lättare blir det då du får mindre belastning. Men de flesta behöver inte göra det så enkelt för sig. En stol, en stor sten, ryggen på en soffa eller som jag gjorde idag när jag använde mig av en smithmaskin på The Workoutplan Studio där jag jobbar som PT. En smithmaskin är väldigt positiv för denna övning då det är väldigt lätt att minska eller öka utmaningen.

Och sen har vi bröstryggen, dvs den del av ryggen som är i höjd med skulderbladen. Ett JÄTTESTORT problemområde för många idag pga vi sitter för mycket. Här ska vi vara rörliga men våra liv ställer inte längre krav på bröstryggen att behålla sin rörlighet så den stelnar till, gör ont. Försämrar rörlighet i axlar och kan leda till spänningshuvudvärk. Det finns flera bra rörlighetsövningar för denna, här bjuder jag på EN av dessa. To be continued!!

Dessa övningar finns att se på min facebooksida där jag filmade och instruerade ifall du föredrar det visuellt. Här finns den att titta på.

Armhävning

Ställ dig axelbredd isär, händerna mot det valda underlaget bredare än axlarna. Spänn magen så du inte skapar en hängbro i ländryggen (svanken) tänk dig att kroppen ska vara en rak linje genom utsida axlar, höft, knä och fotknöl. Rulla bak axlarna och sug ihop skulderbladen. Sänk ner dig mot det valda underlaget tills armbågar och axlar är i linje med varandra, pressa upp till startläge.

Upprepa 30-60s.

Dynamisk bröstryggsrörlighet

Backa med fötterna, kom ner i 90 grader i höften. Dra in ”svansen” mellan benen eller tippa bak bäckenet så du inte tar ut rörligheten i ländryggen. Armarna är raka och i axelbredd. Bilden visar ”slutläget”. Andas in kom upp 10-20cm, andas ut och kom ner med huvudet mellan armarna. Eller så långt du kan komma. Upprepa 60s.

Två övningar som är lätta att inkludera i din vardag för att göra träningen lättillgänglig, enkel att bli AV, att det ska kännas kul och att du ska se de resultat du alltid velat ha.

Vad har du för önskemål på områden du vill träna mer för att bli starkare, orka mer och må bra?

Ge inte upp, du är värd mer!!

Att gråta. Om varför det är så befriande och skönt efteråt? Och en klar uppmaning till dig att GE ALDRIG UPP!! DU ÄR VÄRD ATT LEVA DITT LIV SOM DU DRÖMMER OM?

Så jag jobbade hemma idag. Kände mig omotiverad och låg, det liksom kröp i kroppen. En röst viskade inom mig ”sätt dig ner och skriv” men jag försökte hålla mig upptagen med annat. Rädd för vad som skulle komma ut antar jag.

Men sen satte jag mig ner och valde att möta alla jobbiga tankar och känslor. Titta på dem, bearbeta dem. Och släppa dem. Gråta av sorg och glädje. Och dela detta till er, till dig som kämpar med en inre konflikt och en känsla av ”varför mår jag så här dåligt, varför gör jag inget åt det” eller ”jag känner mig så handlingsförlamad, rädd och/eller värdelös”;

Jag har alltid stått på mig. ALLTID. Du är envis som en åsna sa mina föräldrar. Jepp, jag vet vad jag vill och jag ger mig inte förrän jag får det.

Men de senaste tre åren har min självkänsla blivit sämre och sämre. När jag borde vara på topp i livet. Med en underbar man och två små friska och fina små söner, ett radhus med skogen som granne och jobbar med mitt drömjobb. Och ändå så har det skavt de senaste tre åren. Sen jag blev utmattad.

Jag har läkt och gått vidare, behandlat mig själv bättre och mått väldigt bra i långa perioder. Men ändå har det skavt.

Och så satte jag mig ner och skrev. Oh herregud det som kom ut. Jättejobbigt och helt underbart. Gjorde mig arg, ledsen och sorgsen men samtidigt befriade det mig, gjorde mig starkare och mer målmedveten.

För lite mer än fem år sedan föddes min första son. Jag hade då jobbat heltid på ett jobb som kändes rätt så blaha i fem år, men det gav mig lön på kontot varje månad. Jag gick dit för att det var det som förväntades av mig. När min son föddes började jag ifrågasätta samhällets normer. Är heltid och 8-17 enda sättet att jobba, och hur i h-e skulle jag få ihop det med familjelivet?? Jag tittade på min son och bestämde mig för att ”du ska inte växa upp på dagis, jag vill spendera så mycket tid med dig som möjligt”

Jag startade företag. Drev det vid sidan av deltidsjobb, ifrågasatte tider som inte passade mig och min dröm om att mitt barn endast skulle gå på dagis 9-15 som mest. Fick en hel del skit för det av kollegor och chefer. Bet ihop och stod på mig.

Fast forward till min andra son är född och är 10 månader. Jag ska lämna föräldraledigheten och börja jobba på ett deltidsjobb vid sidan av mitt företag. Jag har bestämt stått på mig hur jag vill jobba, kompromissat på ett par punkter men överlag varit bestämd i hur jag vill jobba. För att stödja min dröm om att kunna säga godnatt till mina barn varje kväll, ha friheten att ta långhelger med familjen.

De började bryta ner mig direkt, det var inte uppskattat att ha egna åsikter och drömmar. Jag var där för att göra som de förväntade sig. Jag hade på papper på att jag skulle jobba 60% men jag jobbade 100. De jagade mig kvällar och helger och var aldrig nöjda. Jag hade sovit 2-4 timmar i 10 månader, jag var redan nedbruten. Det tog 5 veckor innan jag gick in i väggen. PANG. Jag blev uppsagd några veckor senare.

Jobb nr 2, ett deltidsjobb ett halvår efter att jag kraschat. Kändes bra, jättebra till en början. Men sen började de inre konflikterna uppstå. Tider som inte passade mig och min dröm, och som gjorde att jag missade att både säga godmorgon och godnatt till mina barn flera dagar i veckan. De ville att jag skulle göra saker som anställd som jag kunde fakturera 10x mer i mitt företag. Jag sa nej. De hittade en ursäkt och sparkade mig precis innan jag skulle få fast tjänst.

Jobb nr 3. Vad jag trodde var drömarbetsplatsen.
Det kändes så de första 4 månaderna. Tills jag insåg att jag körde över mig själv och tackat ja till tider och uppgifter som mitt hjärta ville säga nej till. Jag gick ner i tid, och fick så mycket skit för det. Jag utstod den skiten i nästan ett år. Gick dit med ont i magen och trött, så trött. För jag gick emot mig själv. Jag trodde att ingen ville ha mig. Att jag skulle få sparken igen. Att det skulle bekräfta att jag var värdelös.

Det jag insåg idag, när jag satte mig ner för att reflektera över detta, tog mig tid och tillät mig känna ALLA känslor var detta. Det största ”felet” jag gjorde var att stå på mig. Att stå upp för min dröm och mina värderingar. Att det inte var jag som var dålig och svikare utan att det här var en subtil form av mobbing på arbetsplats. Eller så kan man kalla det feghet och en brist på konstruktiv kommunikation.

Det jag inser är att nu är jag på rätt plats äntligen. Att dessa tre jobb inte är ett misslyckande utan en lärdom. Eller snarare i mitt fall behövdes det TRE lärdomar för att jag skulle fatta.

?Att jag inte gjorde ett dåligt jobb, det var bara inte vad de förväntade sig och det de förväntade sig var i mina ögon orimligt.
?Att jag är en stark kvinna som vet vad jag vill och det uppskattas inte av personer som är rädda för såna människor.
?Att det är ok att vara mig själv fullt ut, och ha alla de drömmar jag har och ändå bli uppskattad.

Nu är jag 100% egen företagare, jag styr mina tider 100% som jag vill. Och jag jobbar på en arbetsplats där jag är VÄLDIGT uppskattad för den jag är och mina värderingar. På ett gym där ägarinnan uttryckt sin tacksamhet många gånger och på flera olika sätt hur TACKSAM hon är för att jag jobbar där.

Jag har möjlighet att ta en dag ledigt när jag önskar för att vara med en av eller båda mina söner. Jag kan hämta tidigt om jag önskar. Vi kan ta långhelg och följa med min man i arbetet på andra platser för att inte separera jobb och familjen. Jag har hittat hem. Att jag stått upp för mig själv trots att jag fått så många ”tecken” på att det inte skulle vara ok, så har jag stått upp för mig själv. Haft en tydlig bild av hur mitt drömliv ser ut och fortsatt att jobba för det trots alla hinder. Jag ger aldrig upp. Jag är inte riktigt ännu där jag vill vara, men att jag vet att jag kommer komma dit. För jag ger aldrig upp.

Och det vill jag inte att du ska heller. Du är värd exakt allt du vill och behöver för ditt drömliv, det du mår bra av. Jag vill förmedla att trots alla hinder på vägen så är du FORTFARANDE värd det!! Ge inte upp???

Frihet att styra ditt liv

Mitt hjärta sjönk till havets botten kändes det som när vi satt där och hörde rektorn på vår potentiellt nya skola för vår son till hösten säga ordet som jag fasat för. Skolplikt.

Sen blev jag arg. Va fan?!! Sen vår son kom till världen för snart 5.5år sedan har jag jobbat väldigt målmedvetet utifrån ett ledord. Frihet.

Men också att lära mig lyssna inåt, finna det JAG vill göra och mår bra av utan att följa strömmen. Som min mamma sa i sitt tal på min bröllopsfest ”Maria, du har alltid gått din egen väg” Ja det har jag. Det tog lång tid att förstå det, för jag har fått så mycket skit för det på vägen. Att jag var annorlunda, och inte gjorde som andra. Av lärare, vänner, folk som jag inte ens känner som gett sig friheten att säga hur jag ”borde” göra.

Jag hade helt ok betyg, några bra, några mindre bea och några riktigt bra. Jag tillhörde det populära gänget, hade en stor vänskara och killar som flirtade med mig. Allt såg bra ut utifrån. Men jag satt ofta hos rektorn och lärare för att jag inte gjorde som de sa. Hade svårt att inte säga ifrån när jag tyckte något var fel och svårt att sitta still på långa lektioner. Hett temperament, mycket känslor och tyckte vissa ämnen var skittråkiga och kunde inte se hur jag skulle ha nytta av dem i livet.

Hur ska jag kunna stötta skolplikt från 6års ålder när man under 14 års skolgång inte får lära sig vardagsekonomi, gympa bara en gång i veckan eller hur du lär dig sätta mål som ditt hjärta brinner för??? Sånt som alla borde få lära sig, så skulle vi få en mycket bättre värld.

När jag satt hos studievägledaren på gymnasiet för att få ”hjälp” att få klarhet i vad jag skulle plugga vidare till så listade hon upp de arbeten som det fanns många jobb för tillfället. Inspirerande, verkligen. ”Följ inte ditt hjärta utan gör det som förväntas av dig”

Hur ska jag kunna stötta skolplikt när jag frågar min son när han mår som bäst och han säger när vi, familjen, gör aktiviteter och resor tillsammans. Vilket vi gjort massor av sen han föddes. Som han lärt sig massor av. Se nya kulturer, få uppleva världen och viktigast av allt, spendera tid med dem han älskar och känner sig mest trygg med. Hans mamma, hans pappa och hans lillebror. ”Tyvärr älskling, vi kan bara, ses på helger, lov och röda dagar” Hell no!!!

Vi blir från tidig ålder placerade i en box. ”Här varsågod, kryp in här och gör som alla andra så får du tillbaka nyckeln och din frihet när du är runt 70år och går i pension” Klart som fasen att du är splittrad vad du vill med livet, att du känner dig trött och handlingsförlamad för att du vill något mer men känner att du borde göra som alla andra. Du har inte blivit tränad att lyssna inåt vad du vill. Du har inte blivit introducerad till ett nytt sätt att leva ditt liv. Klart att du är rädd för vad andra ska tycka och tänka när du följt strömmen i så många år.

???MEN. Att du känner dig splittrad och vilsen är en BRA sak, för det betyder att du innerst inne förstår att det finns ett annat sätt att leva ditt liv. Att du är redo att finna den vägen nu.

Dags att bryta dig fri från strömmen och allt du fått lära dig som håller dig tillbaka. Jag kan ge dig nyckeln till att låsa upp din box.

Min son ska inte få formas av den boxen, lika lite har du krav på att sitta kvar i den. Du har TILLÅTELSE att komma ur den nu, det är din RÄTTIGHET. För det är din tur nu, det är du värd!!

Jag vet en sak, och det är att jag fortsätta jobba målmedvetet för att jag ska få så mycket tid och fantastiska minnen, upplevelser och samtal med dessa tre på bilden i detta inlägg. För de betyder mest för mig i hela världen. Så jävla mycket mer än skolplikt som några stollar kommer på för att hålla ihop hjorden av svenskar.

Vill du ha nyckeln till ditt liv?

Boka in ett samtal med mig så hittar vi den tillsammans??

Är du redo så kan du läsa mer HÄR om de MåBra Hälsocoaching samtal jag erbjuder. Det finns möjlighet att boka 1, 5 eller 10 samtal. Jag spelar in alla samtal med enda syftet att du ska kunna få dessa och lyssna på om och om igen vid behov. Du får även en handlingsplan efter eller mellan våra samtal för att inte tappa fart.

Du kan boka ett kostnadsfritt på 30min om du fortfarande är lite osäker och vill känna mig på pulsen, eller så bokar du ”the real deal” på en gång, så kör vi!! ? Vilket av de alternativen du väljer det avgör du, genom att ge två alternativ har jag erbjudit dig den friheten ??

Nytt år, nya möjligheter?

Nytt år, nya möjligheter?

Ett nytt år känns för många som ett oskrivet blad, så även för mig. Tankar om framtiden blandas mellan drömmar och vardagslogistik. Men jag ser inlägg i sociala medier som tyder på stress, oklara (eller orealistiska) förväntningar och prestationsångest. Kära ni, vi faller inte av jordens yta ikväll. Du kanske inte är klar över vad du önskar, vill, drömmer om? Det behöver inte vara klart när klockan slår tolv imorn. Du kan starta 1 januari absolut, men ditt mål, din dröm, din önskan är lika mycket värd vilken dag på året den än tar form.

Nyårslöften då? För min del skippar jag det helt och satsar på ett ledord. Finns här på bloggen om du är nyfiken att läsa mer. Klicka i sökfältet längst upp och sök på 2018 så kan du läsa mer.

Hur känner du för ett nytt år? 

Träning i myskläder

Igår blev det mysklädesträning. Dvs jag orkade inte ens byta om från myskläder till träningskläder så ordentligt nedvarvad var jag.

Men även om hjärnan njöt av flera timmar i soffan så gjorde inte kroppen det. Ryggen började säga ifrån och jag fick spänningshuvudvärk.

För huvudvärken la jag till serratus push, vilket är den första övningen i filmen. Och de övriga två övningarna fick sätta igång djupa bålmusklerna (övning nr 2) och rumpan (övning nr 3) för att avlasta ryggen.