Jag kom till precis tillbaka från ett möte med en barnpsykolog. Vi fick en remiss dit från vår barnsjuksköterska. Long story short så ville personalen på dagis till min äldsta son att vi skulle söka hjälp då han inte vill kissa på toaletten, utan hellre kissar på sig. Vår underbara bvc sköterska påpekade att problemet låg hos dagis då han inte har problem att kissa hemma på toaletten. Men vi fick möjlighet att prata med en barnpsykolog för säkerhets skull. Tack snälla.
Det var ett fantastiskt möte. Även om både jag och min blev väldigt emotionella så lyftes en sten från våra axlar. Alltså helt seriöst att vara förälder är tufft! Och det blir inte lättare när det skrivs i sociala medier om hur man ska göra det, och speciellt provocerande när de som inte ens har barn påpekar hur man SKA göra, och inte göra. Är det inte fler än mig som blir provocerade? Och helt ärligt helt utmattade av att läsa det?
Oavsett ålder på barnet/barnen så är det tufft att vara förälder, speciellt skulle jag säga om det är barn i plural. Vi är fyllda av dåligt samvete 24/7, det liksom tycks bara ingå i vår inofficiella arbetsbeskrivning som förälder. Att sedan få ”råd” och ”tips” av någon som inte har en jäkla (pardon my french) aning om hur det är med sömnlösa nätter, utvecklingsfaser, trots, kämpa med påklädning inför dagis när man har en tid att passa och inget går som man vill…. Känner du igen dig?
”Barn ska vara aktiva så mycket det bara går på dagarna, även efter skola/dagis” Vi kommer hem, sjunker ner hela familjen i soffan. Vi tittar en stund på våra paddor och telefoner innan det är dags för middag. Det är skönt och alla tycks njuta av och behöva den stunden. Men samvetet slår till, vi är dåliga föräldrar som gett våra barn varsin padda (ipad) OCH låter dem titta på dem varje dag.
”Barn ska äta mat lagad från grunden varje dag för att ge dem de bästa förutsättningarna för att växa och vara friska” En gång i veckan äter vi pannkakor, det står på vår planering varje vecka. Men många kvällar så slutar det med att barnen bara äter pasta och inget annat. De äter bra på dagis, bra mat tillagad och serverad på plats. Men samvetet slår till, vi är dåliga föräldrar som inte lyckas få i vår barn kikärtsbiffar, rödbetshummus och massa grönsaker.
”Barn ska delta i aktivitet från ung ålder för att uppmuntras till att vara aktiva och delta i övriga fritidsintressen när de växer upp för att skapa bättre förutsättningar för att vara aktiva som vuxna och därmed få en bättre hälsa” Våra barn är 2 och 4 år gamla. Vi har tänkt varje termin att vi ska låta dem delta i någon aktivitet, men inte kommit till skott. Men ALLA andra gör ju det?! Samvetet slår till återigen, vi är dåliga föräldrar som inte investerar tid och pengar i våra barn. De kommer bli sjuka och tjocka när de växer upp….
Citaten är lite tagna från luften. Men det är förväntningar som både jag min, min man och säkert många andra föräldrar med oss kämpar med. Herregud rent ut sagt. Vi går på knäna av våran bild av hur det ”ska” vara, det som skrivs i sociala medier av tillförlitliga och icke tillförlitliga källor hur det ska vara.. Helt slut av att leva upp till vår egen bild, att vi missar helheten.
Igår skrev jag ett inlägg på min privata facebooksida om att jag tillämpade tvärtom föräldraskap. Vi åkte till affären och handlade och jag hade båda mina söner med mig. De började ju genast tjata om godis, och jag bestämde mig faktiskt genast för att jag inte skulle ta den striden idag. De bedyrade att de skulle äta mat ändå, även om de fick godis OCH de skulle få äta den innan middag. Jag skrev detta med humor. Men bemötandet jag fick var oväntat för mig, och jag var inte helt positiv till det. Jag vill inte ge en oärlig bild av mig själv, jag är också bara människa. Kommentarerna var sammanfattat att ”oh vad skönt att du också gör så, då behöver inte jag ha så dåligt samvete”
Våra barn får äta godis på fredagar, vilket i slutändan brukar innebära även lite på lördag och ngn fika på söndag.De har varsin ipad som de vissa dagar tittar 1 timme på och andra 3 timmar på. De deltar inte i några aktiviteter, dels för att vi inte har råd just nu och dels för att vi är för trötta. Vi är alltså jag och min man. De är friska, vi har bara vabbat två dagar denna termin och det har varit vår minsta grabb som är supernsnuvig pga dagisbaciller. De sover gott om nätterna (allt är relativt i denna fråga) och framförallt. De är två väldigt trygga och härliga barn. De får så mycket positiv feedback från människor som möter dem i olika situationer. Jag älskar dem så oerhört mycket och jag är så förbaskat stolt över dem. Och jag är så förbaskat stolt över mig och min man. Även om vi är så vansinnigt trötta så kämpar vi jättemycket för att ge dem förutsättningar till en lycklig barndom och att få växa upp i ett hem som genomsyras av kärlek, omtanke och empati snarare än att massa strider skulle vinnas på ren princip, för att det ”ingår i att uppfostra ett barn”. Vi pratar och planerar och är väldigt flexibla med deras bästa i tanken. Så mycket att vi ofta glömmer att planera in vår hälsa, vår möjlighet till återhämtning och vår tid tillsammans. Så mycket att vår relation fått tagit lite för mycket stryk på senaste tiden.
Tillbaka till mötet få för att sluta ihop säcken. Hennes ord till oss var ”sänk ribban, barnen tar inte skada av detta. Glöm inte att alla vi som är födda i en tidigare generation växte upp på halvfabrikat men vi överlevde och mår bra idag. Om barnen mår bra varför skapar ni krav på er själva att göra så mycket mer?” Den frågan tog med vi oss och kommer behöva prata, och framförallt peppa varandra till att sänka. Och en annan viktig sak hon bad oss om att göra var att be om hjälp. Så nu ska vi kika på om vi kan få hjälp med barnvakt med jämna mellanrum.
Så du, fina förälder som läst hela detta inlägg. Säkert med många blandade känslor. Jag gråter själv när jag skriver detta, för att det är dels så befriande och dels så genant. Men jag vill att vi ska komma ihåg en sak. Jag gör så gott jag kan, och jag tror att du också gör det. Det kommer inte alltid vara guld och gröna skogar varje dag, varje stund på dagen. Men vi måste se till hela bilden. Vi gör så gott vi kan, med barnens bästa i åtanke hela tiden. Vi gör så gott vi kan <3
Massa kärlek till dig och tack för att du läste detta inlägg. Jag hoppas det ska ta några stenar från dina axlar också!
