Kategori: Dagbok

Det du fokuserar på får du mer av

Det är kväll och jag känner verkligen ett sug efter att skriva, som ett bra beroende. Det har pockat, kallat på mig. Som någon eller något som ber mig att fortsätta skriva för jag har något viktigt inom mig att få ut, att säga.

Jag vill skriva om en upplevelse jag hade, själva upplevelsen är inte så viktig att jag ens behöver nämna den mer än att jag upplevt den förut. Känt alla känslor kopplat till den som oro, ångest, ilska, frustration och desperation. Tänkt alla tankar kring den som jag är värdelös, typiskt mig, nu har jag klantat till det IGEN.

Och att cirkeln upprepar sig kring mitt beteende kring denna upplevelse. Först får jag panik, blir jättestressad, vill att någon annan än mig ska lösa det. Vill inte ta ansvar, vill hitta att någon annan gjort fel. Mitt sympatiska nervsystem går på högvarv, jag försöker överleva attacken från det imaginära lejonet.

Men jag har också märkt att de senaste gångerna har jag lyckats korta av hela kaosdelen av denna upplevelse. Och gjorde så även denna gång. Det viktigaste i den processen var att avlägsna mig från upplevelsen eller snarare problemet som uppstått som underlag för denna upplevelse. Skifta fokus, välja tillit istället för ångest.

Johan kom med förslag om att gå en promenad i skogen, ta med te och kaffe och sätta oss och dricka och njuta av naturen och solen. Jag hörde mig själv svara innan jag tänkt efter ”JA och då kan jag ta ett bad också”. Det var nästan så jag ångrade mig när nästa tanke kom från min amygdala ”du måste ju löööööööösa problemet” men jag svarade att jag har gjort det jag kan nu. Det som händer nu kan jag inte påverka eller kontrollera.

Jag njöt och var 100% närvarande i stunden med Johan, badet och dricka te och titta ut över sjön. Mitt humör skiftade, jag var på ett fantastiskt bra humör. Hela dagen.

Och när jag kom var den avslutande delen av denna upplevelse att det hade löst sig, det var aldrig ens så farligt som jag i första stund tänkte och trodde. Lejonet var besegrat.

______________________________________________________________________________________________

Sensmoralen med detta inlägg är att det du fokuserar på får du mer av. Hade jag valt att stanna i problemet hade jag slitit mitt hår och rent ut sagt haft en skitdag. Nu valde jag att skapa distans till problemet, zooma ut för att få bättre perspektiv. Ha tillit till att det kommer lösa sig, även denna gång.

Och förvänta dig inte att du ska kunna kontrollera att dessa situationer inte uppstår, det kan ingen. Träna på att korta av den jobbiga delen av den och att skifta ditt perspektiv så snart som möjligt.

Att skriva dagbok för alla

Jag läser just nu boken ”Otämjbar” av Glennon Doyle. Den öppnar mitt hjärta och får mig att vilja komma nära Kunskapen som hon kallar, för att göra en lång historia kort, för ditt inre eller ditt sanna jag. Att så många av oss fastnar i att söka svar utanför oss själva, när vi behöver skapa utrymme och tid för att se mer inåt. Lyssna inåt. Föra en dialog med oss själva främst, sen med andra. Att den viktigaste relationen vi har är alltid den med oss själva för att det är den enda vi vet med säkerhet är den som kommer vara genom livet. Därför behöver den prioriteras framför andra relationer. Det gör dig inte självisk, att ta hand om dig själv är kärlek. Inte ”bara”mot dig själv utan de människor som finns i ditt liv också. Den som bryr sig om sig själv kommer också vara bättre på att bry som andra på ett geniunt och autentiskt sätt.

Ironin i att jag skriver att jag inte skriver detta primärt för någon annan än mig själv men sen väljer att dela det. Men jag VILL dela mina tankar. Inte allt utan delar av det som jag känner får bli ett språkrör för det jag upplever att många fler kämpar med och kanske känner värme och lättnad att inte vara själv om de tankarna.


Torsdag 24 september

En dagbok på dator istället för på papper, kan det hjälpa mig att få ut orden inom mig som behöver komma ut. Kan det hjälpa mig att minska min frustration att jag inte får sagt det jag på riktigt vill säga, det som jag tycks ha svårt att formulera. Känner mig avundsjuk och liten när jag ser andra som ”lyckas” med det.

Jag behöver öva, jag behöver skapa utrymme för att sätta ord på mina tankar och känslor. Inte för att jag måste dela dem eller skapa ett syfte för dem, utan för min skull. För att det känns som jag ska sprängas om jag inte får ut dem på papper, eller i ett worddokument. Kanske blir de inspiration, kanske blir de blogginlägg. Kanske hela, eller kanske bara delar av det. Det är inte viktigast vad jag gör med dessa ord utan att de får möjlighet att komma till liv och inte snurra runt inom mig och skapa svarta hål.

Men primärt är det inte för andras ögon, det är för mina ögon. För min själ som behöver luftas och få utrymme. Min hjärna kämpar hårt för att forma mitt liv och mående med tankar om hur jag ”borde” göra och känna, att jag ska definiera mitt liv och mig själv efter mina prestationer. Det gör mig handlingsförlamad, jag flyr. Oftast med hjälp av mobilen. Fastnar i sociala medier med undanflykt att jag ”letar inspiration” fast jag söker efter DET som kan hjälpa mig att må bättre fastän jag vet att det finns inom mig. Jag har alla svar jag söker, inte de närmare 900 pers konton jag följer på instagram.

Jag känner mig stark men också väldigt sårbar. Jag konfronteras med ”sanningar” som hållit mig liten och sagt att mina stora drömmar är omöjliga, hur ska jag klara det? Jag som har ADHD, kämpar med PTSD från barndomstrauman. Söker desperat efter kosttillskott och träningsformer som ska få mitt liv att göra en 180 graders vändning. SEN ÄR JAG LYCKLIG, LYCKAD.

När det jag behöver är att acceptera att livet innehåller bra dagar men att de innehåller också mindre bra dagar. Och att jag kan kontrollera vissa delar men inte allt. Jag behöver landa i det, inte bara prata om det. Upprepa det som en papegoja utan någon verkan. Men jag vet också att jag är för hård mot mig själv. Övning ger färdighet, övning är det som sakta men säkert skapar den förändring jag söker.

Orden flyger ur mig nu, jag är någonstans mellan eufori att släppa taget om tumultet inom mig och rädslan att skriver jag ”rätt” nu. Skulle jag bli dömd och utdömd om någon läste detta? Spelar det ens någon roll om de skulle göra det? Är inte det rätta att de ord som snurrar inom mig får komma till liv, just för att det är mina ord. Mina tankar och känslor. Och att jag har min resa att göra medan någon annan har en annan resa att göra.


Skriv gärna en rad om du känner dig igen dig i detta <3