Kategori: Berättelser om livet

Det du fokuserar på får du mer av

Det är kväll och jag känner verkligen ett sug efter att skriva, som ett bra beroende. Det har pockat, kallat på mig. Som någon eller något som ber mig att fortsätta skriva för jag har något viktigt inom mig att få ut, att säga.

Jag vill skriva om en upplevelse jag hade, själva upplevelsen är inte så viktig att jag ens behöver nämna den mer än att jag upplevt den förut. Känt alla känslor kopplat till den som oro, ångest, ilska, frustration och desperation. Tänkt alla tankar kring den som jag är värdelös, typiskt mig, nu har jag klantat till det IGEN.

Och att cirkeln upprepar sig kring mitt beteende kring denna upplevelse. Först får jag panik, blir jättestressad, vill att någon annan än mig ska lösa det. Vill inte ta ansvar, vill hitta att någon annan gjort fel. Mitt sympatiska nervsystem går på högvarv, jag försöker överleva attacken från det imaginära lejonet.

Men jag har också märkt att de senaste gångerna har jag lyckats korta av hela kaosdelen av denna upplevelse. Och gjorde så även denna gång. Det viktigaste i den processen var att avlägsna mig från upplevelsen eller snarare problemet som uppstått som underlag för denna upplevelse. Skifta fokus, välja tillit istället för ångest.

Johan kom med förslag om att gå en promenad i skogen, ta med te och kaffe och sätta oss och dricka och njuta av naturen och solen. Jag hörde mig själv svara innan jag tänkt efter ”JA och då kan jag ta ett bad också”. Det var nästan så jag ångrade mig när nästa tanke kom från min amygdala ”du måste ju löööööööösa problemet” men jag svarade att jag har gjort det jag kan nu. Det som händer nu kan jag inte påverka eller kontrollera.

Jag njöt och var 100% närvarande i stunden med Johan, badet och dricka te och titta ut över sjön. Mitt humör skiftade, jag var på ett fantastiskt bra humör. Hela dagen.

Och när jag kom var den avslutande delen av denna upplevelse att det hade löst sig, det var aldrig ens så farligt som jag i första stund tänkte och trodde. Lejonet var besegrat.

______________________________________________________________________________________________

Sensmoralen med detta inlägg är att det du fokuserar på får du mer av. Hade jag valt att stanna i problemet hade jag slitit mitt hår och rent ut sagt haft en skitdag. Nu valde jag att skapa distans till problemet, zooma ut för att få bättre perspektiv. Ha tillit till att det kommer lösa sig, även denna gång.

Och förvänta dig inte att du ska kunna kontrollera att dessa situationer inte uppstår, det kan ingen. Träna på att korta av den jobbiga delen av den och att skifta ditt perspektiv så snart som möjligt.

Att skriva dagbok för alla

Jag läser just nu boken ”Otämjbar” av Glennon Doyle. Den öppnar mitt hjärta och får mig att vilja komma nära Kunskapen som hon kallar, för att göra en lång historia kort, för ditt inre eller ditt sanna jag. Att så många av oss fastnar i att söka svar utanför oss själva, när vi behöver skapa utrymme och tid för att se mer inåt. Lyssna inåt. Föra en dialog med oss själva främst, sen med andra. Att den viktigaste relationen vi har är alltid den med oss själva för att det är den enda vi vet med säkerhet är den som kommer vara genom livet. Därför behöver den prioriteras framför andra relationer. Det gör dig inte självisk, att ta hand om dig själv är kärlek. Inte ”bara”mot dig själv utan de människor som finns i ditt liv också. Den som bryr sig om sig själv kommer också vara bättre på att bry som andra på ett geniunt och autentiskt sätt.

Ironin i att jag skriver att jag inte skriver detta primärt för någon annan än mig själv men sen väljer att dela det. Men jag VILL dela mina tankar. Inte allt utan delar av det som jag känner får bli ett språkrör för det jag upplever att många fler kämpar med och kanske känner värme och lättnad att inte vara själv om de tankarna.


Torsdag 24 september

En dagbok på dator istället för på papper, kan det hjälpa mig att få ut orden inom mig som behöver komma ut. Kan det hjälpa mig att minska min frustration att jag inte får sagt det jag på riktigt vill säga, det som jag tycks ha svårt att formulera. Känner mig avundsjuk och liten när jag ser andra som ”lyckas” med det.

Jag behöver öva, jag behöver skapa utrymme för att sätta ord på mina tankar och känslor. Inte för att jag måste dela dem eller skapa ett syfte för dem, utan för min skull. För att det känns som jag ska sprängas om jag inte får ut dem på papper, eller i ett worddokument. Kanske blir de inspiration, kanske blir de blogginlägg. Kanske hela, eller kanske bara delar av det. Det är inte viktigast vad jag gör med dessa ord utan att de får möjlighet att komma till liv och inte snurra runt inom mig och skapa svarta hål.

Men primärt är det inte för andras ögon, det är för mina ögon. För min själ som behöver luftas och få utrymme. Min hjärna kämpar hårt för att forma mitt liv och mående med tankar om hur jag ”borde” göra och känna, att jag ska definiera mitt liv och mig själv efter mina prestationer. Det gör mig handlingsförlamad, jag flyr. Oftast med hjälp av mobilen. Fastnar i sociala medier med undanflykt att jag ”letar inspiration” fast jag söker efter DET som kan hjälpa mig att må bättre fastän jag vet att det finns inom mig. Jag har alla svar jag söker, inte de närmare 900 pers konton jag följer på instagram.

Jag känner mig stark men också väldigt sårbar. Jag konfronteras med ”sanningar” som hållit mig liten och sagt att mina stora drömmar är omöjliga, hur ska jag klara det? Jag som har ADHD, kämpar med PTSD från barndomstrauman. Söker desperat efter kosttillskott och träningsformer som ska få mitt liv att göra en 180 graders vändning. SEN ÄR JAG LYCKLIG, LYCKAD.

När det jag behöver är att acceptera att livet innehåller bra dagar men att de innehåller också mindre bra dagar. Och att jag kan kontrollera vissa delar men inte allt. Jag behöver landa i det, inte bara prata om det. Upprepa det som en papegoja utan någon verkan. Men jag vet också att jag är för hård mot mig själv. Övning ger färdighet, övning är det som sakta men säkert skapar den förändring jag söker.

Orden flyger ur mig nu, jag är någonstans mellan eufori att släppa taget om tumultet inom mig och rädslan att skriver jag ”rätt” nu. Skulle jag bli dömd och utdömd om någon läste detta? Spelar det ens någon roll om de skulle göra det? Är inte det rätta att de ord som snurrar inom mig får komma till liv, just för att det är mina ord. Mina tankar och känslor. Och att jag har min resa att göra medan någon annan har en annan resa att göra.


Skriv gärna en rad om du känner dig igen dig i detta <3

#Metoo

Det är med blandade känslor jag ser denna hashtag dyka upp i allt högre frekvens, det gör mig oerhört ledsen att se att så många kvinnor blivit utsatta för sexuella trakasserier. Det innebär alltså inte endast de som blivit våldtagna utan fått uppleva män som utnyttjar maktposition, män som tar för sig av en kvinnas kropp på ett sätt som de inte fått lov till. En sliskig komplimang som är helt onödig i sammanhanget och bara skapar obehag. Situationer med alkohol och kvinnor som känt sig ”tvungna” att ligga med en man. Osv osv…

Vad är min relation till #metoo

Det gäller även mig. Jag tänkte inte gå in på detaljer nu, jag vet inte om jag är redo för det. Men låt oss säga att min första obehagliga upplevelse till detta började  redan när jag var runt 5 år och en man lika gammal som jag är nu bad mig sätta mig i hans knä. Tills i tisdags då en man ”följde efter” mig på gymet. Tog över varje övning som jag gjorde och tittade alldeles för långt efter mig i hopp om att jag skulle fråga om han var klar så vi fick kontakt. Jag kände mig väldigt äcklad. Den blicken gick inte att fel på..

Och sen har det varit många fler tillfällen, på olika sätt. Men det de alla har gemensamt är att det är vanliga män, svenssons så att säga. Samtliga har varit vita. Några var jag kär i, några tog tillfället i akt när alkohol var inblandat. En annan sak de alla har gemensamt är en känsla av skam. Att jag skulle gjort något fel, en känsla av sorg att jag inte sa ifrån. Och en glädje och stolthet de gånger jag faktiskt sa ifrån, ordentligt. Den här hashtaggen handlar för mig om att vi kvinnor står upp tillsammans, stöttar varandra och avlastar varandra från den skammen. Vi är inte problemet.

Hur påverkar detta mig nu, i min nuvarande livssituation

Men så som denna hashtag påverkar just mig allra mest nu, i min nuvarande livssituation, är det faktum att jag är mamma till två söner. Två små pojkar som ska växa upp till män en dag. Två blivande män som jag vill uppfostra till att bli två trygga individer med sunda värderingar. Och däri ingår inte att antasta, förnedra, slå, våldta en kvinna. Eller att ge sig in i grupper med ett grupptryck som leder till våld och olagliga aktiviteter för den delen heller.

Jag tänker på det mycket faktiskt. jag blir så glad när jag ser min äldsta son uttrycka sina känslor, ge mig en puss och kram när vi skiljs åt för att gå till dagis och jobb. Så ömt och glatt. Jag tänker på att jag är så stolt över honom men känner samtidigt en oro. Dels att han ska tappa de mjuka sidorna i sin personlighet och dels att han ska ses som svag för dessa.

Jag tänker mycket och pratar mycket med min man om att vara bra förebilder, att vara närvarande och att prata med våra barn. Vara noga med vilka ord vi använder för det formar dem mer än vi tror, på gott och ont.

Jag ser mig själv i min äldsta son som är 4 år. Den yngsta är bara 2 och har ännu inte riktigt börjat uttrycka sin egen personlighet utan har full fokus på att lära sig tala, förstå världen och se upp till storebror. Jag tänker på hur jag alltid blivit anklagad för att vara känslig, som det skulle vara något negativt. Det ingår i min personlighet, jag är em väldigt empatisk person. Men jag var också så många år tyngd av skam och känsla av otillräcklighet, och blev så förvirrad när ordet ”känslig” användes som ett skällsord mot mig.

Jag och min har ett otroligt viktigt jobb framför oss, och vi ska göra vårt bästa. Av kärlek till våra barn, för att ge dem de bästa förutsättningarna vi kan för ett liv som fyller dem med fina minnen och styrka att hantera utmaningar. Jag tänker på det varje dag. Ännu mer nu.

Om vi bygger starka barn, behöver vi inte laga så många trasiga vuxna. Den meningen har så många dimensioner i mina ögon.

Att välja glädje

Det finns en bok av Kay Pollak med samma titel som rubriken på detta blogginlägg. Jag läste den för några år sedan och gillade den, så den är ett tips. Om du har svårt att känna glädje i vardagen så ger den tips och insikter.

Hur kan jag känna glädje i vardagen?

Känner du glädje varje dag i ditt liv? Ser du fram emot något? Har du haft ett härligt samtal med en vän eller kollega? Vad gör du för att vända på en situation, som ur ett kort -, eller långsiktigt perspektiv inte känns som det ger dig någon glädje?

Varför skriver jag detta? För att numer känner jag sån enorm glädje varje dag. Inte hela tiden varje dag, men vid något tillfälle varje dag. 

För cirka 10 år sedan trodde jag inte för en sekund att jag skulle kunna känna så. Jag var under många, många år plågad av sömnbrist och återkommande depressioner till följd av väldigt låg självkänsla. Jag förstod inte mitt värde och jag förstod absolut inte hur jag skulle vända på situationen. 2008 fanns inte så många coacher och terapeuter som idag, och det var inte lika lätt att få tag i dem som idag med hjälp av google, facebook och instagram. Men jag provade mig fram, var envis och bestämd att personkemin skulle klicka, att jag skulle få förtroende för personen som jag hoppades skulle hjälpa mig. Och henne hittade jag efter många försök, tårar och frustration. Jag hade precis fått ett jobb inom marknadsföring, sittandes framför en dator 8 timmar om dagen. Det kändes hett och spännande i ett halvår sedan började mitt hjärta längta ut. Jag hade fina kollegor, bra lön, trygghet i fast anställning och förmåner. Kul variation med kickoffer och lyxiga middagar med kunder och säljare. På ytan såg allt bra ut, men på insidan kände jag mig tom. Jag arbetade där i 6 år. 6 år, kan vi bara ta in det ett tag? Hur lång tid det är. Men också, hur irrelevant det är utifrån var jag är idag. Det är en fjärt i himlen i jämförelse med hela mitt liv på förhoppningsvis många år till och det gav mig massa lärdomar om att dels jobba med marknadsföring men också att aldrig ge upp att leta efter det som är jag. Att följa mitt hjärta.

Vad gör dig glad? Middag med vänner och/eller familj?

Idag följer jag mitt hjärta, det skapar massa orosmoment utifrån att jag är egen företagare, inte har varken fast inkomst eller förmåner att luta mig på. Men jag har min självkänsla att stå tryggt på. Jag har min familj att glädjas åt. Jag har min resa att se tillbaka på och sträcka på mig för att jag aldrig gav upp. Jag gläds åt att jag varje dag känner mig nuvarande och uppfylld av att jobba med det som tidigare mer varit på hobbynivå till att idag vara på heltid, om inte mer.

I det stora hela, men också i de små situationerna i vardagen så handlar det om val. Ett mindset. Att välja glädje. Den förmågan hade jag inte för 10 år sedan men har idag. Jag har mina dippar och jag försöker inte nödvändigtvis att sopa bort dem, de fyller ett syfte. Men jag låter dem inte ta över mitt liv som tidigare. Jag väljer glädje.

Ett tips för att välja glädje, dvs vända en situation som sänker dig och din glädje är att sätta på en favoritlåt och låta musiken fylla upp dig. En sån låt som du OMÖJLIGT kan sitta still. Låt kroppen bara få följa med. Sjung ut högt. Sätt på den repeat, om och om igen, om det behövs.

Här kan du se en film på en låt som jag helt omöjligt kan sitta still till (se 13 okt). Kanske kan det inspirera dig till att köra en svängom, eller åtminstone ett litet leende på läpparna. Ett litet förstadie om inte något annat till att välja glädje.

Jag önskar dig en fin helg! <3

Varma hälsningar

 

En berättelse från livet

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur man kan tänka kring sin träningsplanering utifrån olika faser. Men med händelsen i fredags kände jag att idag vill jag dela Åsas berättelse om när hon blev utmattad.

Många av oss känner katastroftankar nu, oro och obehag. Dessa känslor var en av mina faktorer kring det som händer i Syrien som var en bidragande faktor till min utmattning.

Min tanke med denna bloggserie om att vara utbränd syftar inte till att skrämma, utan att skapa insikt. Är du själv i farozonen, behöver du uppmärksammas på det? Jag har ställt ett par frågor till de som redan nu visat intresse att dela med sig utifrån den erfarenheten att de själv varit utmattade, varit på väg att bli det men lyckades vända den negativa trenden eller haft en nära anhörig som varit utmattad. Tanken är att dessa svar kommer användas som underlag för min kommande föreläsning i detta ämne och utifrån min erfarenhet, men även mina reflektioner som hälsopedagog och personlig tränare.

Jag träffade Åsa för första gången för cirka 1,5 år sedan. Sedan har jag haft äran att träffa henne flera gånger som löpcoach. Under en period förra året då hon var på väg att återigen gå in i väggen hade vi en del kontakt men först nu får jag insikt i de känslor och tankar som höll på att leda henne dit. Tack Åsa för att du delar med dig! <3

//Har du varit sjukskriven för utmattning?  I så fall när (vilket år) och hur lång period var du sjukskriven? Jag var helt sjukskriven i 3 månader och 50 % 3 månader 2002. B vitamin sprutor på VC varannan vecka i tre månader samt en massa andra mineraler och vitaminer för att återställa balansen. Var helt tömd på allt.

Vilka faktorer har du identifierat som gjorde att du blev utmattad? Jag insåg inte att jag var så utmattad som jag var förrän sista helgen på semestern när vi var på middag hos kompisar och nån sa att nu är det slut på semestern, tillbaka till allvaret på måndag. Jag började bara storgråta, jag grät i flera dagar. Blev sjukskriven och hade en förstående läkare, chef och familj  som tog mig på allvar. 
Småbarnsförälder, eldsjäl, hade tillsammans med ett gäng andra drivit ett företag inom handikappomsorg med 25 anställda i ett antal år och inte lyssnat på kroppens signaler. Kroppen som under ett par års tid försökt tala om att det inte är ok att tänja på sina gränser så mycket. I morgon är en annan dag var mitt mantra.
Sömnsvårigheter, hela tiden på gång, stressad, snäsig och kort mot ungarna och make, glömsk, högt blodtryck, hjärtklappning, huvudvärk, alltid jobbet i huvudet. Jag trodde väl att jag var oumbärlig

Hur motionerade/tränade du under denna period? Under den perioden blev det inte så mycket träning. Lite när andan föll på. Senare blev det mer organiserat med ett par ggr i veckan som jag joggade.

Vad är din viktigaste lärdomar från denna period? Det jag har med mig är att livet är alldeles för kort för att gå på jobb eller i situationen du är i och må dåligt. Livet är här och nu, inte imorgon. Känns det inte bra och det inte går att göra nån förändring inom kort så byt jobb eller vad du nu behöver ändra på. Du måste själv ta ansvar för ditt liv, ingen annan gör det.

Har du haft kontakt med terapeut, tex KBT? Har inte haft kontakt med terapeut, däremot många långa samtal med främst två personer dom varit i samma situation

Har din utmattning lett till en livsstilsförändring kopplat till tex arbete, hobby eller annat? Det jag förändrat är inställning till livet. Jobb är ju en stor del av livet så där har jag blivit mer kräsen. Känns det inget bra så flyttar jag på mig. Är inte så kräsen eller ”måste” ha en  chefstjänst, känns det bra så stannar jag.  Brukar vara 4-6 år på varje ställe för att inte fastna, behöver använda huvudet och lösa situationer och blir jag kvar för länge på samma ställe blir jag lat och uttråkad. Har blivit känsligare, lyssnar på kroppen och anpassar mig efter det. Familjen är viktig och det är prio ett.

I slutfasen av utmattningen började jag träna mer stadigt. Fast själv, så jag utmanade inte mig själv så mycket men jag var ute tre ggr i veckan och lufsade/sprang från mars till oktober. Gym och badhus under vintern. Kände få att ju mer regelbundet jag tränade desto mer orkade jag och det var lättare att ta sig an motgångar.

Anser du dig vara fri från utmattningen idag? Jag känner mig fn fri från utmattning men vet oxå att det är lätt att hamna där igen. Som en nykter joboholic, kanske?? Jag måste hela tiden vara vaksam på hur jag mår och som jag sa innan, ta kroppens signaler på allvar och inte skjuta undan. Du vet aldrig hur morgondagen ser ut så lev väl och gör dig själv och dina nära gott idag.//

För mig är det väldigt hög igenkänning på dessa svar, även om inte exakt alla detaljer stämmer överens. Vill du dela med dig av din berättelse om att vara utbränd, att nästan blivit det men lyckats vända trenden eller haft en nära anhörig som varit utbränd/utmattad?