Kategori: Förälder

Föräldrar vi måste snacka!

Jag kom till precis tillbaka från ett möte med en barnpsykolog. Vi fick en remiss dit från vår barnsjuksköterska. Long story short så ville personalen på dagis till min äldsta son att vi skulle söka hjälp då han inte vill kissa på toaletten, utan hellre kissar på sig. Vår underbara bvc sköterska påpekade att problemet låg hos dagis då han inte har problem att kissa hemma på toaletten. Men vi fick möjlighet att prata med en barnpsykolog för säkerhets skull. Tack snälla.

Det var ett fantastiskt möte. Även om både jag och min blev väldigt emotionella så lyftes en sten från våra axlar. Alltså helt seriöst att vara förälder är tufft! Och det blir inte lättare när det skrivs i sociala medier om hur man ska göra det, och speciellt provocerande när de som inte ens har barn påpekar hur man SKA göra, och inte göra. Är det inte fler än mig som blir provocerade? Och helt ärligt helt utmattade av att läsa det?

Oavsett ålder på barnet/barnen så är det tufft att vara förälder, speciellt skulle jag säga om det är barn i plural. Vi är fyllda av dåligt samvete 24/7, det liksom tycks bara ingå i vår inofficiella arbetsbeskrivning som förälder. Att sedan få ”råd” och ”tips” av någon som inte har en jäkla (pardon my french) aning om hur det är med sömnlösa nätter, utvecklingsfaser, trots, kämpa med påklädning inför dagis när man har en tid att passa och inget går som man vill…. Känner du igen dig?

”Barn ska vara aktiva så mycket det bara går på dagarna, även efter skola/dagis” Vi kommer hem, sjunker ner hela familjen i soffan. Vi tittar en stund på våra paddor och telefoner innan det är dags för middag. Det är skönt och alla tycks njuta av och behöva den stunden. Men samvetet slår till, vi är dåliga föräldrar som gett våra barn varsin padda (ipad) OCH låter dem titta på dem varje dag.

”Barn ska äta mat lagad från grunden varje dag för att ge dem de bästa förutsättningarna för att växa och vara friska” En gång i veckan äter vi pannkakor, det står på vår planering varje vecka. Men många kvällar så slutar det med att barnen bara äter pasta och inget annat. De äter bra på dagis, bra mat tillagad och serverad på plats. Men samvetet slår till, vi är dåliga föräldrar som inte lyckas få i vår barn kikärtsbiffar, rödbetshummus och massa grönsaker.

”Barn ska delta i aktivitet från ung ålder för att uppmuntras till att vara aktiva och delta i övriga fritidsintressen när de växer upp för att skapa bättre förutsättningar för att vara aktiva som vuxna och därmed få en bättre hälsa” Våra barn är 2 och 4 år gamla. Vi har tänkt varje termin att vi ska låta dem delta i någon aktivitet, men inte kommit till skott. Men ALLA andra gör ju det?! Samvetet slår till återigen, vi är dåliga föräldrar som inte investerar tid och pengar i våra barn. De kommer bli sjuka och tjocka när de växer upp….

Citaten är lite tagna från luften. Men det är förväntningar som både jag min, min man och säkert många andra föräldrar med oss kämpar med. Herregud rent ut sagt. Vi går på knäna av våran bild av hur det ”ska” vara, det som skrivs i sociala medier av tillförlitliga och icke tillförlitliga källor hur det ska vara.. Helt slut av att leva upp till vår egen bild, att vi missar helheten.

Igår skrev jag ett inlägg på min privata facebooksida om att jag tillämpade tvärtom föräldraskap. Vi åkte till affären och handlade och jag hade båda mina söner med mig. De började ju genast tjata om godis, och jag bestämde mig faktiskt genast för att jag inte skulle ta den striden idag. De bedyrade att de skulle äta mat ändå, även om de fick godis OCH de skulle få äta den innan middag. Jag skrev detta med humor. Men bemötandet jag fick var oväntat för mig, och jag var inte helt positiv till det. Jag vill inte ge en oärlig bild av mig själv, jag är också bara människa. Kommentarerna var sammanfattat att ”oh vad skönt att du också gör så, då behöver inte jag ha så dåligt samvete”

Våra barn får äta godis på fredagar, vilket i slutändan brukar innebära även lite på lördag och ngn fika på söndag.De har varsin ipad som de vissa dagar tittar 1 timme på och andra 3 timmar på. De deltar inte i några aktiviteter, dels för att vi inte har råd just nu och dels för att vi är för trötta. Vi är alltså jag och min man. De är friska, vi har bara vabbat två dagar denna termin och det har varit vår minsta grabb som är supernsnuvig pga dagisbaciller. De sover gott om nätterna (allt är relativt i denna fråga) och framförallt. De är två väldigt trygga och härliga barn. De får så mycket positiv feedback från människor som möter dem i olika situationer. Jag älskar dem så oerhört mycket och jag är så förbaskat stolt över dem. Och jag är så förbaskat stolt över mig och min man. Även om vi är så vansinnigt trötta så kämpar vi jättemycket för att ge dem förutsättningar till en lycklig barndom och att få växa upp i ett hem som genomsyras av kärlek, omtanke och empati snarare än att massa strider skulle vinnas på ren princip, för att det ”ingår i att uppfostra ett barn”. Vi pratar och planerar och är väldigt flexibla med deras bästa i tanken. Så mycket att vi ofta glömmer att planera in vår hälsa, vår möjlighet till återhämtning och vår tid tillsammans. Så mycket att vår relation fått tagit lite för mycket stryk på senaste tiden.

Tillbaka till mötet få för att sluta ihop säcken. Hennes ord till oss var ”sänk ribban, barnen tar inte skada av detta. Glöm inte att alla vi som är födda i en tidigare generation växte upp på halvfabrikat men vi överlevde och mår bra idag. Om barnen mår bra varför skapar ni krav på er själva att göra så mycket mer?” Den frågan tog med vi oss och kommer behöva prata, och framförallt peppa varandra till att sänka. Och en annan viktig sak hon bad oss om att göra var att be om hjälp. Så nu ska vi kika på om vi kan få hjälp med barnvakt med jämna mellanrum.

Så du, fina förälder som läst hela detta inlägg. Säkert med många blandade känslor. Jag gråter själv när jag skriver detta, för att det är dels så befriande och dels så genant. Men jag vill att vi ska komma ihåg en sak. Jag gör så gott jag kan, och jag tror att du också gör det. Det kommer inte alltid vara guld och gröna skogar varje dag, varje stund på dagen. Men vi måste se till hela bilden. Vi gör så gott vi kan, med barnens bästa i åtanke hela tiden. Vi gör så gott vi kan <3

Massa kärlek till dig och tack för att du läste detta inlägg. Jag hoppas det ska ta några stenar från dina axlar också!

#Metoo

Det är med blandade känslor jag ser denna hashtag dyka upp i allt högre frekvens, det gör mig oerhört ledsen att se att så många kvinnor blivit utsatta för sexuella trakasserier. Det innebär alltså inte endast de som blivit våldtagna utan fått uppleva män som utnyttjar maktposition, män som tar för sig av en kvinnas kropp på ett sätt som de inte fått lov till. En sliskig komplimang som är helt onödig i sammanhanget och bara skapar obehag. Situationer med alkohol och kvinnor som känt sig ”tvungna” att ligga med en man. Osv osv…

Vad är min relation till #metoo

Det gäller även mig. Jag tänkte inte gå in på detaljer nu, jag vet inte om jag är redo för det. Men låt oss säga att min första obehagliga upplevelse till detta började  redan när jag var runt 5 år och en man lika gammal som jag är nu bad mig sätta mig i hans knä. Tills i tisdags då en man ”följde efter” mig på gymet. Tog över varje övning som jag gjorde och tittade alldeles för långt efter mig i hopp om att jag skulle fråga om han var klar så vi fick kontakt. Jag kände mig väldigt äcklad. Den blicken gick inte att fel på..

Och sen har det varit många fler tillfällen, på olika sätt. Men det de alla har gemensamt är att det är vanliga män, svenssons så att säga. Samtliga har varit vita. Några var jag kär i, några tog tillfället i akt när alkohol var inblandat. En annan sak de alla har gemensamt är en känsla av skam. Att jag skulle gjort något fel, en känsla av sorg att jag inte sa ifrån. Och en glädje och stolthet de gånger jag faktiskt sa ifrån, ordentligt. Den här hashtaggen handlar för mig om att vi kvinnor står upp tillsammans, stöttar varandra och avlastar varandra från den skammen. Vi är inte problemet.

Hur påverkar detta mig nu, i min nuvarande livssituation

Men så som denna hashtag påverkar just mig allra mest nu, i min nuvarande livssituation, är det faktum att jag är mamma till två söner. Två små pojkar som ska växa upp till män en dag. Två blivande män som jag vill uppfostra till att bli två trygga individer med sunda värderingar. Och däri ingår inte att antasta, förnedra, slå, våldta en kvinna. Eller att ge sig in i grupper med ett grupptryck som leder till våld och olagliga aktiviteter för den delen heller.

Jag tänker på det mycket faktiskt. jag blir så glad när jag ser min äldsta son uttrycka sina känslor, ge mig en puss och kram när vi skiljs åt för att gå till dagis och jobb. Så ömt och glatt. Jag tänker på att jag är så stolt över honom men känner samtidigt en oro. Dels att han ska tappa de mjuka sidorna i sin personlighet och dels att han ska ses som svag för dessa.

Jag tänker mycket och pratar mycket med min man om att vara bra förebilder, att vara närvarande och att prata med våra barn. Vara noga med vilka ord vi använder för det formar dem mer än vi tror, på gott och ont.

Jag ser mig själv i min äldsta son som är 4 år. Den yngsta är bara 2 och har ännu inte riktigt börjat uttrycka sin egen personlighet utan har full fokus på att lära sig tala, förstå världen och se upp till storebror. Jag tänker på hur jag alltid blivit anklagad för att vara känslig, som det skulle vara något negativt. Det ingår i min personlighet, jag är em väldigt empatisk person. Men jag var också så många år tyngd av skam och känsla av otillräcklighet, och blev så förvirrad när ordet ”känslig” användes som ett skällsord mot mig.

Jag och min har ett otroligt viktigt jobb framför oss, och vi ska göra vårt bästa. Av kärlek till våra barn, för att ge dem de bästa förutsättningarna vi kan för ett liv som fyller dem med fina minnen och styrka att hantera utmaningar. Jag tänker på det varje dag. Ännu mer nu.

Om vi bygger starka barn, behöver vi inte laga så många trasiga vuxna. Den meningen har så många dimensioner i mina ögon.

De lär oss kommunikation

Det är stundtals väldigt påfrestande att vara småbarnsmamma till två små unga herrar. Men i det stora hela också väldigt lärorikt, och underbart.

Vår äldsta son är just nu i trotsåldern. Det är upp och ner, och tvära svängar. Ja det här vet ju ni som har eller haft barn i denna ålder. Men för er andra så är det känslomässig bergochdalbana. Från glad och hjälpsam till en vansinnig hög som ligger och sprattlar på golvet skrikandes. För att strumpan sattes på på fel sätt. Ofta helt, i mina ögon, orimliga anledningar till såna känsloutfall.

För nån vecka sedan var det väldigt tufft. Jag och min man slet våra hår och kände oss helt maktlösa. Då hittade jag denna artikel (klicka här).

Jag började tänka över det här med kommunikation. Hur många gånger det uppstår missförstånd mellan oss vuxna som gör oss ledsna, oroliga eller arga. Och därmed kan påverka vår hälsa negativt då det tar onödig energi att förstå vad den andra personen menade. Jag tror sällan att missförstånd blir utredda. Vi pratar runt det och skapar nya förhållningssätt till den personen. Vi missar att reda ut missförståndet.

Men med ett barn i trotsåldern så är det omöjligt. Han kräver förståelse och upprättelse NU. Jag kan inte ignorera det. Jag får lära mig se signaler och skapa förståelse för olika beteenden. Men framförallt prata med honom om vad som är fel, och hur vi kan göra annorlunda.

Nästa gång frågade jag honom om de strumpor jag tagit fram var ok. Nej de ville han inte ha. Ok, gå och hämta ett par själv. Får jag? Ja.

Han kommer tillbaka som en liten solstråle. Två olika strumpor. Men vad väl gör väl det, de fyller sin funktion. Han är nöjd, jag är nöjd och missförståndet är utrett. Strumpan sattes på ut och in, men jag log i smyg och var så stolt över honom. Och över mig som istället för att tjata och bli arg kom till en ny insikt om min son. Han kan själv själv, liten börjar bli stor.

Just nu är läget lugnare. Ansvaret ligger fortfarande hos oss som föräldrar att skapa en god kommunikation. Jag lyckas inte alla gånger, men oftast. Vår relation fördjupas och jag hoppas han kommer fortsätta kräva den kommunikationen även när han blir äldre.

Vad gör ni när era barn trotsar?